Tänk om.....

Jag fick en galen tanke idag när jag satt ute på altanen i solskenet och lät tankarna vandra fritt. O lekte med barnen i sandlådan och jag satt fridfullt för mig själv.
Tänk om man skulle gå ut och springa. Jag vet! En HELT GALEN tanke för att komma ifrån MIG. Vad då, JAG-SPRINGA? Vad denna tanke kom ifrån har jag ingen aning om, men plötsligt var den där. Det hade ju varit en intressant upplevelse eftersom jag inte utövat denna aktivitet på säkert 20 år. Tänk om jag inte kan springa? Tänk om jag KAN? Man skulle ju kunna se det som ett experiment. Jag har ju faktiskt ett par så kallade gymnastikskor nere i källaren som jag köpte för 2 år sedan och inte längre minns varför. För inte var det för att SPRINGA.
Vore det inte HELT GALET om min man plötsligt såg mig stå där med dem på och säga " vi ses om en stund jag ska bara springa en runda".
Det vore ju roligt att göra bara för att se den minen.....

Nu blir jag riktigt nyfiken och går ned i källaren. Där är de....

På med skorna och gick  med dem på ett tag. Barnen spelade krocket och när jag helt plötsligt testade att börja springa ni skulle sett flickornas miner helt obetalbara!
De stod helt förstelnade och gapade, vad va nu detta?
Jag var tvungen att stanna och skratta ett tag runt hörnet. 
Då kom äldsta dottern och ville följa med och det blev ett helt varv runt kvarteret. Säkert 600 meter!


Under joggingrundan konstaterade jag högljutt att jag tycker min rumpa skumpar så mycket upp och ner när jag springer. Då säger hon" men mamma du kan väl säga nummer tre istället."


Hon har precis lärt sig att man säger nummer 1 och nummer 2 när man ska gå på toaletten.....